KD ger sig ut på tunn is?

KDs partiledare Göran Hägglund publicerade i Dagens Nyheter Debatt 18/12 en debattartikel där han föreslår tre förändringar för att minska kostnaden för mottagandet av nyanlända till Sverige.

Genast utbryter en tävling i vem som först fördömer debattartikeln och hur långt man sedan kan gå i desavoueringen. Är det Göran Hägglund själv som har sålt sin själ till djävulen? Har han fallit för trycket från ungdomsförbundet? Är detta förankrat hos alliansen? Vill KD i själva verket riva upp den överenskommelse som sju av åtta partier i riksdagen står bakom?

Mer om det, dock, i en annan post!

Vilka är då de tre förslagen?

  1. Sänk, något, den så kallade etableringsersättningen för vissa nyanlända som deltar i Etableringsreformen som administreras av Arbetsförmedlingen. Inför sedan ett skatteavdrag så att den nyanlände kan tjäna upp till 100.000 skattefritt per år i fem år.
  2. Ge inte direkt permanenta uppehållstillstånd utan gå tillbaka till treåriga temporära men med bibehållen rätt till att få hit anhöriga i samma utsträckning som idag gäller för de som får permanent uppehållstillstånd.
  3. Asylprövningen för personer som kommer från länder som bedöms som säkra ska förenklas och det skall bli enklare att ge avslag.

Låt oss titta på de tre förslagen ett och ett.

Förslag nummer ett.

Att sänka etableringsersättningen och ge ett skatteavdrag kommer inte att fungera. Det finns redan idag möjligheter för den som är i etableringsreformen att tjäna pengar, visserligen utan skatterabatt, men utan att etableringspengen sätts med. Det finns också subventionerade anställningsformer som instegs- och nystartsjobb – det senare en rättighetslagstiftning för arbetsgivare med skattereduktion.

Ett problem vi har är att vi inte har de enkla, okvalificerade jobben som en overifierad nyanländ kan ta rakt över disk. Inte lagligt i alla fall. Medan snittet av okvalificerade jobb i EU ligger runt 20 procent ligger dom i Sverige runt 2.5 procent. Vi har dessutom några av de minsta s.k. ”minimum wage gap”, d.v.s. skillnad mellan ingångslön och medianlön, som finns. Trots att vissa krafter hävdar att så inte är fallet.

Ett annat problem är att det är inte incentive att ta ett jobb som saknas. Det är ett incentive att anställa som saknas, instegs- och nystartsjobb i all ära. Det handlar inte om att anställa till ett ”normalt” jobb som kräver en basutbildning om minst grundskola men helst också gymnasium. Det handlar om att anställa till dom där okvalificerade jobben vi inte längre har kvar.

Sedan blir det också problematiskt att vissa personer ska ha rätt till att tjäna 100.000 kronor per år ”gratis”, fritt från skatt. Det blir en differens mot andra arbetslösa i motsvarande svaga position men som inte befinner sig i etableringsfasen.

Det finns också en risk att personer med just denna skatterabatt kommer att få grå arbeten till dåliga villkor eftersom dom ju redan ”kompenseras” av skattefriheten. Detta kan i sin tur att sätta arbetsmarknaden under press att sänka eller i alla fall inte höja de mest sämst betalt.

Den mest plågsamma, för det svenska samhället, blir istället att omvärdera våra centrala avtal och deras respektive lägstalöner. Finns det en möjlighet till en generell sänkning mot en lika generell skatterabatt för alla? I så fall har vi verkligen återinfört den samhällsklass som vi trodde att vi hade avskaffat en gång för alla.

Faktum är kanske att vi har blivit för privilegierade i det här landet. Vi har haft det för bra. Så pass mycket för bra att vi helt enkelt inte kan upprätthålla den höga standarden längre utan måste bita i det sura äpplet och ”nedrusta” för att alla ska kunna få en plats i samhället.

Förslag nummer två.

Att inte schablonmässigt ge permanenta uppehållstillstånd direkt, hävdar en del debattörer och politiker, vore att gå ett steg tillbaka eftersom andra EU-länder ger permanenta uppehållstillstånd. Så är dock inte fallet. Bara Sverige gör detta direkt. Andra länder har andra mekanismer som, iofs, kan resultera i samma sak. Dock efter ett antal år. Men detta är inte samma sak.

Att ge temporära uppehållstillstånd men bibehålla rätten till att ta hit anhöriga vore dock felaktigt. Ska alla med temporära uppehållstillstånd, även de som inte tidigare fick permanenta, också omfattas av den rätten eller är detta förbehållet för de som tidigare skulle ha kommit åtnjutande av permanenta uppehållstillstånd direkt?

Det är anhöriginvandringen som är den avgjort största delen av invandringen, och parat med den försvagade lagstiftningen om försörjningsplikt kommer hela den kostnaden satt falla på samhället.

Dock är det rättvist att den som flyr för sitt liv och kommer till Sverige med ett uppehållstillstånd också måste ha rätten att få hit sin familj. Den som däremot inte flyr, utom av socioekonomiska skäl, kan inte få ha den rätten. I alla fall inte utan att försörjningsplikten återställs till fullo.

Förslag nummer tre.

Vi har en sällsynt sjuka i detta landet. Alla måste alltid behandlas lika och alla måste alltid inkluderas. Grundtanken är god men förfelas av inkluderingen.

Elever som behöver ha läxstöd är ofta från enkelt utpekade grupper. Men eftersom det är kränkande att peka ut vissa grupper och därmed i praktiken förbjudet måste rättigheten smetas ut över alla. Även över dom som rätteligen borde kunna hantera detta av egen kraft.

Kvar blir en uppluckrad smet, som de starka ändå köper sig förbi, som är så uttunnad och meninglös att den inte längre är effektiv för de grupper som ursprungligen skulle åtnjuta förmånen. Resultatet? Ökad kostnad för samhället till mycket liten eller ingen som helst nytta.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s