Att gilla eller inte gilla…

Den 10 augusti tar DN-journalisten Anders S Eriksson med sig sin familj på tandemcykel till temaparken Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby i Småland. Anders S Eriksson förvånas över att det, i den kulturella smältdegel som ska vara Sverige, det inte finns speciellt många besökare från andra kulturer i parken.

Den 18 augusti får Patrik Kronqvist, ledarskribent på Expressen, för sig att kommentera sin kollegas skildring av den där dagsutflykten i djupaste, nåja, Småland. Det Småland som födde fram som födde fram så många av de figurer som roat och kanske oroat oss som växt upp med Astrid Lindgrens underbara sagor.

Patrik Kronqvist protesterar mot kollegans förvåning över att, med dagens rassefi…, f’låt, rasifierade termer, mest bara ”vita” människor är i parken. Kronqvist menar att Eriksson ställde en del insinuanta frågor föranledda av att Eriksson uppenbarligen förvånas över just frånvaron av icke-vita besökare.

Kronqvist har följande som slutkläm på sitt ledarstick:

Det finns en paradox i denna mediala självkritik. I alla andra sammanhang ses assimilation, idén om att alla medborgare oavsett ursprung ska stöpas i samma form, som något förlegat. Mångkultur ska det vara. Trots det tycks många svenskar alltså drabbas av skuldkänslor när invandrare ratar Astrid Lindgrens värld eller när skidbacken är helvit i mer än en bemärkelse.

Men det går faktiskt att leva ett fullgott liv utan att titta på “Vi på Saltkråkan”. Och man kan dö lycklig utan att ha åkt i Gustavsbacken i Lindvallen.

Om vi på riktigt ska omfamna mångkulturen måste vi lära oss att leva med att vi gillar olika.

Kronqvist har både rätt och fel. Allt på samma gång. Naturligtvis kan vi (kanske?) inte kräva att personer med invandrarbakgrund, som inte fått Astrid Lindgren med sig via modersmjölken, ska vara självskriva besökare på nämnda författarinnas temapark. Och givetvis är det tillåtet att gilla olika.

Men det finns något djupare och mera problematiskt i detta!

Man skulle kunna tolka frånvaron av personer med invandrarbakgrund som ytterligare ett symptom på just detta olika. Nästa ”insinuanta” fråga som väcks blir nämligen; vad mera olika gillar man? Och gillar man olika så till den milda grad att det blir till exklusion av det som, vare sig man vill eller ej, faktiskt är en del av det svenska samhället?

Hur stort är intresset för att delta i det allmänna kulturella och politiska livet? I själva samhället? Eller är det något man gillar lika lite som Astrid Lindgrens Värld? Och vad innebär detta för framtiden?

Detta reser ytterligare en fråga kring mångkulturalismens vara eller icke vara. Handlar det om olika kulturer som faktiskt smälter samman till stor del men som ändå innehåller en del ”särarter”? Eller handlar det om ett samhälle där olika kulturer lever, till nöds, tillsammans majoritet vid minoritet så gått det går. Men där ingendera gillar den andra nog att engagera sig?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s